Den 1 juli 1994 inrättades den nya myndigheten Handikappombudsmannen med uppgift enligt en särskild lag, Lagen om Handikappombudsmannen (SFS 1994:749), att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksamheten var full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Myndigheter, landsting och kommuner var enligt lagen skyldiga att lämna uppgifter på Handikappombudsmannens uppmaning. De var också skyldiga att komma till överläggningar. Jag utsågs av regeringen att vara generaldirektör. En uppgift var att föra ut och förankra FN: s standardregler för personer med funktionsnedsättning. Detta var ett stort informationsarbete och jag besökte de flesta av landets närmare 300 kommuner. Jag har aldrig rest så mycket. Arlanda 07:00 morgon efter morgon. Vi tog fram en mängd informationsmaterial som belönades med utmärkelser. Myndigheten hade också en utredande uppgift. Varje år skrev jag en rapport till regeringen om tillståndet i landet för människor med funktionshinder. Efter fem år som handikappombudsman sammanfattade jag mina erfarenheter:  Dnr 510/ 1999 Det var en framgång att myndigheten etablerades och blev känd. Antalet anmälningsärenden ökade från 85 till 141. Rådgivningsärenden     Läs mer

Bengt Westerberg rekryterade mig till socialdepartementet för att hålla i arbetet med att ta fram en ny handikapplag. Den 6 maj 1993 är en märkesdag i svensk socialpolitik. Då röstade Riksdagen igenom en social reform som saknade motsvarighet någon annan stans i världen. Rätten till personlig assistans är ett principiellt avgörande genombrott i den svenska handikapplagstiftningen. Det handlar om självständighet, integritet, valfrihet. Personlig assistans innebär att få tillgång till ett mänskligt hjälpmedel som utför det som personen med funktionsnedsättningshänder,- fötter, – öga, – öra eller förstånd inte klarar av. Egentligen är det ganska självklart att man själv ska få välja vem som skall hjälpa till vid toalettbesök, av-och påklädning, lyssna på och tolka ens samtal i telefon eller öga mot öga med andra. Men självklart hade det inte varit. Personlig assistans ger personer med funktionsnedsättningar kontroll över sina liv. Ett utmärkt exempel på en socialpolitik som skapar frihet genom tydliga rättigheter. Kritik riktades, inte minst från Kommunförbundet (numera SKL), att LSS blev en rättighetslag, som ger den enskilde rätt att överklaga beslut och få dem     Läs mer

1987 tröttnade jag på en trög byråkrati, nedskärningar och brustna löften och bildade IFI Institutet för integration. Så här skrev jag i min avskedsansökan ” När perspektivplanen för åren 1977-1987 antogs innebar den ett ambitiöst steg framåt. Planen uppfattades av föräldrar och personal som ett löfte om den framtida utvecklingen… När vi nu kan se facit måste vi konstatera att planen inte uppfyllts. Det gap som finns mellan dagens ekonomiska ramar och de tidigare ambitionerna skapar en modfälldhet hos personalen som anhöriga starkt märkt av. I besparingstider sluter sig en administration lätt inom sig själv och blir myndigheternas och beslutfattarnas företrädare mot människor med utvecklingsstörning och deras anhöriga i stället för att bli en kanal för krav och uppfattningar från dem som verksamheten är till för. När föräldrar i domstol kräver sina rättigheter blir en förlust för föräldrarna en ’vinst’ för förvaltningen. ” Jag kritiserade också beslutet att bevara en central omsorgsförvaltning. Den försvann ju senare, men hade då kostat många miljoner i en onödig omorganisation. Genom institutet kom jag att arbeta med kunskapsutbyte och ordnade fyra     Läs mer

När jag först kom i kontakt med omsorgsvården var det genom ett besök på Carlslunds vårdhem, en institution med ca 300 personer i alla åldrar som hölls isolerade från samhället. Barnen sköttes enligt en löpande-band-princip. En personal tvättade, en annan klädde på. Hit lämnades barn där föräldrar fått rådet av läkare att lämna bort barnet och glömma det. Allt var stick i stäv med den nya omsorgslagen från 1968. Det är viktigt att ha det här perspektivet när vi idag ser bilder från barnhem i t ex Rumänien. Efter en kort tid som landstingsrådsekreterare inom socialområdet blev jag utvecklingschef på Omsorgsnämnden i Stockholms läns landsting. Jag ledde en total omstöpning av omsorgsverksamheten med nedläggning av institutioner och stöd till föräldrar och sedan integrerat gruppboende. Landstinget delades in i 16 distrikt, där stöd från team gavs och bostäder skaffades i det vanliga bostadsbeståndet. Senare kommunaliserades verksamheten. Det här var en mycket stor förändring och det fanns mycket motstånd från oroliga föräldrar och från fackföreningar. Men att det var en kvalitetshöjande förändring visar att kostnaden per berörd     Läs mer

När jag 1970 rekryterades av borgarrådet Nils Hallerby till Stadshuset, som borgarrådssekreterare på Kulturroteln som också hade hand om skolfrågor, var jag den andra kvinnan i stadens historia som utsågs till borgarrådssekreterare. (En borgarrådssekreterare är närmast motsvarigheten till statssekreterare i regeringen. Alltså inte sekreterare, för det hade jag också.) Arbetet bestod i att formulera förslag till beslut i alla frågor som hörde till roteln. Möjligheterna att påverka var stora om texten var övertygande. Det var en spännande tid med framväxten av Kulturhuset, fria teatergrupper, ny kulturpolitik, ny syn på specialundervisning, utbyggnad och förändring av biblioteken och en spännande verksamhet under Bobo Lagercrantz ledning i Stadsmuseet. Senare valdes jag själv in som ledamot av stadsfullmäktige 1976-83. Då valde jag att sitta i de mansdominerade byggnads- och fastighetsnämnderna. Noterade att så fort jag tog upp frågan om bristande tillgänglighet fick jag alltid med mig nämnden på förändringar. Så tror jag att det till stor del fortfarande är. Det måste finnas någon som bevakar de här frågorna och ser till att de inte faller bort. Som handikappombudsman gav jag senare     Läs mer