Arbetet med förändringar är den röda tråden i mina olika uppdrag: Förvaltning och politik i Stockholms stad, utvecklingsarbete i landstinget och lagstiftning och politik i regeringskansliet, liksom som generaldirektör, i forskning och i konsultverksamhet. Allt eftersom livet förändrats har jag hetat Inger Claesson, Inger Claesson Wästberg och nu Inger Wästberg. Men jag är samma person. Det började i slutet av 1960-talet med aktivitet i en aktionsgrupp för att förändra förhållandena för människor med – som det då hette – psykisk utvecklingsstörning. I ett halvt sekel kom jag att arbeta med mänskliga rättigheter och allas lika värde genom att stänga föråldrade och nedgångna institutioner inom Stockholms läns landsting, som utvecklingschef i omsorgsvården i Stockholms läns landsting 1977- 1987. På Socialdepartementet var jag med om att skriva Lagen om personlig assistans (LSS) och driva igenom att också barn skulle få denna rättighet. Som generaldirektör för Handikappombudsmannen arbetade jag särskilt för att uppmärksamma osynliga funktionsnedsättningar som dyslexi, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Som ledamot av kommunfullmäktige i Stockholm skrev jag motion om Alla Kvinnors Hus och fick undertecknare från alla partier,     Läs mer