När jag först kom i kontakt med omsorgsvården var det genom ett besök på Carlslunds vårdhem, en institution med ca 300 personer i alla åldrar som hölls isolerade från samhället.

Barnen sköttes enligt en löpande-band-princip. En personal tvättade, en annan klädde på. Hit lämnades barn där föräldrar fått rådet av läkare att lämna bort barnet och glömma det. Allt var stick i stäv med den nya omsorgslagen från 1968. Det är viktigt att ha det här perspektivet när vi idag ser bilder från barnhem i t ex Rumänien.

Efter en kort tid som landstingsrådsekreterare inom socialområdet blev jag utvecklingschef på Omsorgsnämnden i Stockholms läns landsting.
Jag ledde en total omstöpning av omsorgsverksamheten med nedläggning av institutioner och stöd till föräldrar och sedan integrerat gruppboende. Landstinget delades in i 16 distrikt, där stöd från team gavs och bostäder skaffades i det vanliga bostadsbeståndet. Senare kommunaliserades verksamheten.

Det här var en mycket stor förändring och det fanns mycket motstånd från oroliga föräldrar och från fackföreningar. Men att det var en kvalitetshöjande förändring visar att kostnaden per berörd person beräknades öka med 36%.
Omvandlingen blev också framgångsrik om man jämför med vad som hände inom psykiatrin, där man stängde institutioner utan att på motsvarande sätt göra en individuell planering.