1987 tröttnade jag på en trög byråkrati, nedskärningar och brustna löften och bildade IFI Institutet för integration.

Så här skrev jag i min avskedsansökan

” När perspektivplanen för åren 1977-1987 antogs innebar den ett ambitiöst steg framåt. Planen uppfattades av föräldrar och personal som ett löfte om den framtida utvecklingen…
När vi nu kan se facit måste vi konstatera att planen inte uppfyllts.
Det gap som finns mellan dagens ekonomiska ramar och de tidigare ambitionerna skapar en modfälldhet hos personalen som anhöriga starkt märkt av. I besparingstider sluter sig en administration lätt inom sig själv och blir myndigheternas och beslutfattarnas företrädare mot människor med utvecklingsstörning och deras anhöriga i stället för att bli en kanal för krav och uppfattningar från dem som verksamheten är till för. När föräldrar i domstol kräver sina rättigheter blir en förlust för föräldrarna en ’vinst’ för förvaltningen. ”

Jag kritiserade också beslutet att bevara en central omsorgsförvaltning.
Den försvann ju senare, men hade då kostat många miljoner i en onödig omorganisation.

Genom institutet kom jag att arbeta med kunskapsutbyte och ordnade fyra stora internationella konferenser i Stockholm och ett antal mindre seminarier och en mängd föreläsningar.

First International Conference on Family Support
Related to Disability
August 14-18th 1988

International Conference on Integration
In School Leisure and Transition To Work
June 11-13th 1990

The Fourth International ISAAC- Conference
on Augmentative and Alternative Communication
August 12-16th 1990