1987 tröttnade jag på en trög byråkrati, nedskärningar och brustna löften och bildade IFI Institutet för integration. Så här skrev jag i min avskedsansökan ” När perspektivplanen för åren 1977-1987 antogs innebar den ett ambitiöst steg framåt. Planen uppfattades av föräldrar och personal som ett löfte om den framtida utvecklingen… När vi nu kan se facit måste vi konstatera att planen inte uppfyllts. Det gap som finns mellan dagens ekonomiska ramar och de tidigare ambitionerna skapar en modfälldhet hos personalen som anhöriga starkt märkt av. I besparingstider sluter sig en administration lätt inom sig själv och blir myndigheternas och beslutfattarnas företrädare mot människor med utvecklingsstörning och deras anhöriga i stället för att bli en kanal för krav och uppfattningar från dem som verksamheten är till för. När föräldrar i domstol kräver sina rättigheter blir en förlust för föräldrarna en ’vinst’ för förvaltningen. ” Jag kritiserade också beslutet att bevara en central omsorgsförvaltning. Den försvann ju senare, men hade då kostat många miljoner i en onödig omorganisation. Genom institutet kom jag att arbeta med kunskapsutbyte och ordnade fyra     Läs mer

När jag 1970 rekryterades av borgarrådet Nils Hallerby till Stadshuset, som borgarrådssekreterare på Kulturroteln som också hade hand om skolfrågor, var jag den andra kvinnan i stadens historia som utsågs till borgarrådssekreterare. (En borgarrådssekreterare är närmast motsvarigheten till statssekreterare i regeringen. Alltså inte sekreterare, för det hade jag också.) Arbetet bestod i att formulera förslag till beslut i alla frågor som hörde till roteln. Möjligheterna att påverka var stora om texten var övertygande. Det var en spännande tid med framväxten av Kulturhuset, fria teatergrupper, ny kulturpolitik, ny syn på specialundervisning, utbyggnad och förändring av biblioteken och en spännande verksamhet under Bobo Lagercrantz ledning i Stadsmuseet. Senare valdes jag själv in som ledamot av stadsfullmäktige 1976-83. Då valde jag att sitta i de mansdominerade byggnads- och fastighetsnämnderna. Noterade att så fort jag tog upp frågan om bristande tillgänglighet fick jag alltid med mig nämnden på förändringar. Så tror jag att det till stor del fortfarande är. Det måste finnas någon som bevakar de här frågorna och ser till att de inte faller bort. Som handikappombudsman gav jag senare     Läs mer