Den 1 juli 1994 inrättades den nya myndigheten Handikappombudsmannen med uppgift enligt en särskild lag, Lagen om Handikappombudsmannen (SFS 1994:749),
att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.

Målet för verksamheten var full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Myndigheter, landsting och kommuner var enligt lagen skyldiga att lämna uppgifter på Handikappombudsmannens uppmaning. De var också skyldiga att komma till överläggningar. Jag utsågs av regeringen att vara generaldirektör.

En uppgift var att föra ut och förankra FN: s standardregler för personer med funktionsnedsättning. Detta var ett stort informationsarbete och jag besökte de flesta av landets närmare 300 kommuner. Jag har aldrig rest så mycket. Arlanda 07:00 morgon efter morgon. Vi tog fram en mängd informationsmaterial som belönades med utmärkelser.

Myndigheten hade också en utredande uppgift.
Varje år skrev jag en rapport till regeringen om tillståndet i landet för människor med funktionshinder. Efter fem år som handikappombudsman sammanfattade jag mina erfarenheter:  Dnr 510/ 1999

Det var en framgång att myndigheten etablerades och blev känd.
Antalet anmälningsärenden ökade från 85 till 141. Rådgivningsärenden från 500 till 1085. Antalet artiklar om våra undersökningar och ärenden första kvartalet 1999 var närmare 900.

Jag pekade också på att det finns kommuner som struntar i domar.

” Detta skapar en känsla av maktlöshet. Det är också svårt att föreställa sig något annat område där domstolstrots av detta slag under så lång tid skulle accepteras. Det framstår som en symbolfråga: När det gäller människor med funktionshinder behöver lagen inte följas! ”

Det var femte året detta lyftes fram. Problemet kvarstår nu 15 år senare och har varit ett återkommande tema de senaste Almedalsveckorna.

” I Sverige finns en stark föreställning att vårt land är mycket framstående, ”bäst”, vad det gäller åtgärder för att människor med funktionshinder ska få likvärdiga villkor. Det är en alltför onyanserad bild. Föreställningen om Sverige är i själva verket ett hinder för självinsikt och analys av vad som behöver göras för att FN:s standardregler ska förverkligas i Sverige. ”

Illustration: Leif Zetterling, 1996