När jag 1970 rekryterades av borgarrådet Nils Hallerby till Stadshuset, som borgarrådssekreterare på Kulturroteln som också hade hand om skolfrågor, var jag den andra kvinnan i stadens historia som utsågs till borgarrådssekreterare.

(En borgarrådssekreterare är närmast motsvarigheten till statssekreterare i regeringen. Alltså inte sekreterare, för det hade jag också.)

Arbetet bestod i att formulera förslag till beslut i alla frågor som hörde till roteln. Möjligheterna att påverka var stora om texten var övertygande.

Det var en spännande tid med framväxten av Kulturhuset, fria teatergrupper, ny kulturpolitik, ny syn på specialundervisning, utbyggnad och förändring av biblioteken och en spännande verksamhet under Bobo Lagercrantz ledning i Stadsmuseet.

Senare valdes jag själv in som ledamot av stadsfullmäktige 1976-83.
Då valde jag att sitta i de mansdominerade byggnads- och fastighetsnämnderna.
Noterade att så fort jag tog upp frågan om bristande tillgänglighet fick jag alltid med mig nämnden på förändringar. Så tror jag att det till stor del fortfarande är. Det måste finnas någon som bevakar de här frågorna och ser till att de inte faller bort. Som handikappombudsman gav jag senare ut en bok, ”Tänkte inte på det” – en handbok om hur man skapar ett tillgängligare samhälle för alla.